Från tillväxtkritik till nytänkande om grön tillväxt – en historisk möjlighet för den gröna mitten

Postad den 23 januari, 2011 av Nannan Lundin

Miljöpartiets språkrörskandidat Gustav Fridolins debattartikel i DN ”De gröna ska inta mitten i den svenska politiken” har väckt starka rektioner och känslor, både inom partiet och hos andra politiska partier, t.ex. Folkpartiet.

Jag drar två slutsatser av de interna och externa reaktionerna. För det första, efter att ha haft vind i seglen länge är det dags för en svår, obekväm, men nödvändig idédebatt inom Miljöpartiet: Vart vill vi? – efter ett misslyckat rödgrönt samarbete och med tanke på att Miljöpartiet inte längre ”äger” miljöfrågorna.

För det andra råder det onekligen både nyfikenhet och nervositet kring Miljöpartiets framtida roll och uppgift i det politiska landskapet – inte minst när vi har en uttalad ambition att bryta upp den handlings- och intellektuellt förlamande blockpolitiken. Det är verkligen olyckligt att FP försöker skapa en skönhetstävling om vem den sanna ”liberalen” är. Denna skönhetstävling leder ingenvart och är dessutom helt ointressant. Det avslöjar bara ett revirtänkande, som i sin tur avspeglar idéfattigdom och osäkerhet om den egna politiska identiteten.

Som Gustav skrev på DN debatt har vi gröna ambitionen att ”bli det breda alternativet för alla som tror på politiken och framtiden”. Men frågan är vad som är vår gröna politiska vision och hur vi ska driva ett politiskt ledarskap som skapar trovärdighet, gemenskap och framtidstro hos vår väljare, våra sympatisörer och våra medlemmar? Den gröna kraften behöver vara en vägledande och tongivande röst i det inledande och avgörande skedet av ett paradigmskifte. Det handlar om utveckling av vår syn på välstånd, global ekonomisk maktbalans och fördelning och, inte minst, på individens roll i den politiska utvecklingen och i de sociala framstegen. Grunden till den gröna mitten är, enligt min mening, ett nytänkande om en grön inhemsk och global tillväxt med tre viktiga byggstenar, nämligen:

  • Ett ”beyond GDP” perspektiv – som en gemensam utgångspunkt för en global ”grön ekonomi”
  • En nyanserad och progressiv syn på sambandet mellan miljö och tillväxt
  •  En grön tillväxt – en inkluderande och ”bottom-up” process

Den gröna mitten är absolut den rätta vägen att gå, inte som ett taktiskt utspel, utan för en ny grön våg i världspolitiken, för Sveriges framtid och för Miljöpartiets utveckling! Jag hoppas verkligen att vi får ett starkt och sammansvetsat språkrörsteam, som modigt, bestämt, och skickligt driver denna strategiska utveckling! 

För en mer utförlig diskussion, se mitt newsmillinlägg ”Fridolin kan föra nya MP från tillväxtkritik till grön tillväxt”.

Se också debatter på Expressen, DN (1) och DN(2)

Kommentera

Lite reflektioner kring Anders tankar – och lycka till!

Postad den 20 december, 2010 av Nannan Lundin

Nu har jag läst Anders Wallners tre inlägg om tankarna kring vad en blivande partisekreterare för MP skulle göra – imponerande och inspirerande! Jag hoppas verkligen att fler medlemmar kan se Anders som en bra förebild, inte minst de unga och gröna att MP behöver utvecklas med genuint engagemang, långsiktigt tänkande, systematiskt handlande och stor öppenhet.

Diskussioner kring valet av språkrör och partisekreterare är ett utmärkt tillfälle för en diskussion om MPs vägval framöver – jag tycker att Anders inlägg är en mycket bra början!

Lite funderingar bara:

Om organisationsutveckling 

Både behovet och metoder för MPs framtida organisationsutveckling uttrycks och förklaras mycket väl i Anders inlägg.

  • En sak jag vill tillägga är att våra prioriterade frågor, inte minst klimat, kräver en fungerande och sammansvetsad organisation på olika nivåer. Efter Cancún, tror jag att fokus för klimatarbetet kommer att flyttas från internationella förhandlingar till regionala och lokala aktiviteter. Det innebär att MPs klimatpolitik behöver kombinera ett starkt budskap från riksorganisationen med handfasta idéer och konkreta insatser på regional och lokal nivå. Det krävs en väl fungerande kommunikation och omfattande organisatorisk samordning.
  • När det gäller organisationsutvecklingen på riksnivå, tycker jag att ”internationalisering” borde få ett större utrymme. MP behöver vara mer synligt, även på den internationella arenan, inte minst för att hänga med de viktigaste trenderna som globalisering av FoU och globala samverkan för ökad ekonomisk och social integration och klimatarbete. Ja, vi vill rädda världen – men vi måste först ha en uppdaterad bild och nära kontakt och utbyte med ”världen”.     
  • Organisationsutvecklingen går mångt och mycket hand i hand med utvecklingen av ideologi och idéer. Jag tror att alla som söker sig till MP har en grundläggande samsyn i en ”grön” ideologi. Men det är mycket viktigt att den gröna ideologin ska vara en levande, lärande och sökande utvecklingsprocess – inte något som man bara ”skolar” in sig i. Titta bara på hur synen på hur klimatförändringen ska hanteras och bekämpas har utvecklats under de senaste två åren – i takt med att fler engagerar sig, fler innovativa lösningar blir tillgängliga, och inte minst vår syn på samband mellan miljö och ekonomi blir mer modern och välinformerad.      

Om Kampanjsamordning 

  • ”Den fyraåriga valrörelsen” är en underbar idé – jag tror också mycket på att processen för att skapa och kommunicera kunskap, nätverk och budskap måste ske kontinuerligt! Personligen tror jag att budskapet om att ”Modernisera Sverige” inte fick riktigt genomslag bland annat beroende på att det saknade just en långsiktig och genomtänk kommunikationsstrategi. Som Anders sa – detta arbete behöver börja planeras nu! Lika viktigt, vi behöver redan nu börja fundera på vad vi menar med ett moderniserat Sverige och hur man lyckas med det – med andra ord: innehåll och konkreta exempel…
  • Återigen är internationell samverkan viktig för vår kampanjsamordning – för ett globalt genomslag i de globala frågorna! Vad sägs om en grön kampanj för ”Alliance of Progressive Actors” på väg till Durban?  Vad sägs om en grön kampanj för ”Sociala Medier och Smart Mobilitet” tillsammans med våra gröna innovatörer? Det kan finnas många, många idéer!

Om Konflikthantering

  • De politiska/organisatoriska konflikter som Anders exemplifierade i sitt inlägg tror jag att många känner igen sig i. Problemet är inte ”konflikterna” i sig, utan att det ofta saknas tid, tillfälle och vilja att ta upp dem och mekanismer för att skapa en förståelse om hur det uppstår och lösas… Ibland upplever jag att vi för ofta låter vårt engagemang och våra känslor ta överhand. Det är därför rådslagsarbete i olika sakfrågor kring EU, skolpolitik och inte minst energipolitik och transportpolitik är mycket viktigt. Det underlättar inte bara vårt interna arbete med konflikthantering, utan också våra dialoger med väljarna.
  • Personligen upplever jag att en av de grundläggande frågorna som behöver diskuteras öppet bland oss själva och där ett ärligt och tydligt svar till våra väljare behövs är Miljöpartiets uppdaterade syn på ekonomisk tillväxt, jobbskapande och företagande. En andra fråga är hur Miljöpartiet ska förmedla en progressiv och pragmatisk klimatpolitik som är en del av en grön ekonomisk politik, en del av Sveriges innovationsstrategi för en grönare tillväxt och gröna jobb. Det handlar om Sveriges framtida konkurrenskraft, attraktionskraft för global samverkan och insatser för global solidaritet. Dessa grundläggande frågor är kärnan i ett trovärdigt och innehållsrikt budskap om att ”Modernisera Sverige” och behöver kommuniceras och förankras på alla nivåer – på riks, regionalt och lokalt!       

Till sist önskar jag Anders och de andra kandidaterna lycka till – ni är MPs nya ansikte utåt och vår stolthet!

Se också Aftonbladet 1 och Aftonbladet 2

Kommentera

Vitalisera och modernisera Sverige – med en ny, ung och grön kraft

Postad den 19 december, 2010 av Nannan Lundin

”Miljöpartiet ska inte bara välja språkrör, utan även riktning” – enligt gårdagens ledarsida i DN (den 17 december). Mycket riktigt och tankeväckande, tycker jag.

Men vad är vår riktning och ska vi avvakta tills de nya språkrören är valda? ”Språkrörsvalet kommer att spegla frågan vart MP nu ska ta vägen”, säger DNs ledare – alldeles riktigt, men oerhört svårt. Sedan valet, och även under MPs kommun- och landstingsdagar, fick jag känslan att under ytan av ”den stora glädjen över vår stora framgång” finns en hel del obesvarade frågor – som inte ens våra språkrörkandidater vill eller kan svara på. Hur ska man hantera ”spänningarna” mellan de ”rödgröna” och de ”blågröna”; hur ska man stimulera idéutveckling hos både gamla och nya medlemmar? Hur ska man driva miljö- och klimatfrågorna vidare, inte bara som opinionsbildare utan med handlingar och resultat? Hur ska man minska avståndet mellan det tredje största partiet (drygt 7%) och de två största partierna (över 30%)?          

Nu är det på allvar. Att rida i medvind i opinionen är inte samma sak som att ta ett politiskt, ekonomiskt, och socialt ansvar för Sveriges framtid och för de globala frågorna. Om MPs framgång ska kunna fortsätta, och accelerera (det måste ske om MP menar allvar med sin ambition att vara ett regeringsdugligt parti), då måste vi fortsätta vara ” folkliga” och ” proffsiga”. Det innebär att:  

  • MP ska inte bara vara ett ”storstadsparti” eller ”innerstadsparti” – utan MP ska vara ett parti för både stad och landsbygd. Ett grönt parti som inte kan vinna förtroende hos väljare som jobbar i och med miljö och natur kan inte slå sig för bröstet och kalla sig själv ett ”miljöparti”.
  • MP ska inte vara ett parti huvudsakligen för ”välutbildad medelklass”, utan också för arbetare. Ett parti som inte kan vinna förtroende hos väjare som behöver stöd, men också ges nya möjligheter i den globala och gröna omställningsprocessen kan inte påstå att man tror på solidaritet.
  • MPs nya språkrör ska inte vara som en ”gråsosse” eller en ”pigg liberal” – vare sig sossar eller liberaler har visat genuina ambitioner, visioner och handlingskraft för att vitalisera och modernisera Sverige. MPs nya språkrör ska kunna ta en debatt med Anders Borg om finanspolitik, Jan Björklund om forskningspolitik och Maud Olofsson om näringspolitik – med MPs vision för en grön tillväxt – och vinna debatten!      
  • MPs innovations- och företagspolitik ska vara mer än bara en upprepning av ”Forska&Väx” och en svårmotiverad halvering av restaurangmomsen – MP ska vara ett grönt företagarparti, med stöd av både gröna entreprenörer och progressiva industriella aktörer.   

Det är oerhört glädjande att Gustav Fridolin och Anders Wallner vill kanditera till posterna som språkrör och partisekreterare – de och många andra nya, unga och gröna är Sveriges framtid. En sak jag blev särskilt överraskad och imponerad av är de unga gröna krafter som vågar ta initiativ med långsiktiga och svåra frågor – som organisationsutveckling och idéutveckling. Men för att vinna förtroende hos en bred väljarkår och inte uppfattas som en ”besserwisser i blöjor” som vill rädda världen men inte riktigt vet hur, måste vi jobba oerhört hårt med en stark vision, en klar inriktning och framför allt trovärdig sakpolitik! 

 ”Mitt mål är att göra dem (Miljöpartiet) onödiga för väljarna genom att vara tydlig med vår egen miljöpolitik…” sa Sofia Arkelsten.

Nej, med 100% säkerhet vet jag att det målet inte blir uppfyllt – med den nya, unga och gröna handlingskraft som ska vitalisera och modernisera Sverige !    

Kommentera

En innovationsstrategi inte bara för tillväxt, utan en ännu grönare tillväxt?

Postad den 16 december, 2010 av Nannan Lundin

I regeringsförklaringen i oktober 2010 annonserade statsminister Fredrik Reinfeldt att en svensk innovationsstrategi är på väg. Det är onekligen en viktig framtidsfråga för Sverige, och många aktörer, bl.a. IVA (Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien) har gjort ihärdiga ansträngningar för att påskynda denna process – Nej, vi har inte tid att vänta och förlora, inte minst med tanke på att Sverige håller på att halka efter i viktiga avseenden som utbildningskvalitet, kunskapsinnehåll i export och FoU satsningar i små- och medelstora företag, etc.

Det var därför en mycket glädjande nyhet från IVAs seminarium ”Innovation Union for Economic Growth” (den 10 december) när Mats Odell, ordförande i näringsutskottet, meddelade att innovationsfrågor har hög prioritet och att innovationsstrategin ska vara klar under första kvartalet 2012.

EU-kommissionären för forskning, innovation och vetenskap, Máire Geoghegan-Quinn deltog också i seminariet och presenterade EUs stora satsning på ”Innovationsunion”. Efter att EU har missat målen med ”Lissabon strategin” vill man nu ta nya tag för att åter bli en ”konkurrenskraftig region” i det globala kunskaps- och innovationslandskapet. Jag undrar om man kommer att lyckas bättre denna gång…

Man talar om höga ambitioner och stora satsningar inom både EU och i Sverige men det saknas fortfarande en del viktiga insikter som jag tror kan vara avgörande för en lyckad innovationsstrategi för Sverige och för EU.

Innovationsstrategi för tillväxt och för en ännu grönare tillväxt !

Björn Nilsson (VD för IVA) har alldeles rätt att Innovation Union kan skapa samma positiva förändringstryck som EUs initiativ inom klimatfrågan. Det gäller inte minst den framtida innovationsstrategin för Sverige. Kopplingen mellan innovationsstrategi och klimatstrategi är alldeles för svag, otydlig och fragmenterad. Det är inte särskilt imponerande att Sverige nu äntligen får en innovationsstrategi för tillväxt (efter Irland, Finland, Kanada, Australien, Singapore och Korea…etc.). Kan man däremot svara på hur Sverige tänker sig uppnå en ännu grönare tillväxt genom att lösa de mesta svårknäckta klimatutmaningarna med sin innovationsstrategi har man tagit ett stort steg mot att göra Sverige till ett föregångsland i både innovations – och klimatfrågan. Det innebär att inte bara företagare och forskare behöver vara innovativa, utan också våra politiker!

Konkurrens, konkurrens och konkurrens ?!           

Jag måste erkänna att jag blev mycket förvånad över att ingen av talarna tog upp frågor kring ”innovationssystemets öppenhet” och ”global samverkan”. Vad vi hörde är bara ”vi måste vinna i konkurrensen…”,  ”vi lever i en alltmer konkurrensutsatt världen” och ”vi måste göra det möjligt att möta konkurrensen från Kina, Indien och andra tillväxtländer…”

För det första, måste vi inse att EU har svårt att konkurrera idag, inte minst med tanke på det svåra ekonomiska läget inom Euroområdet. Dessutom konkurrerar EU inte bara med de andra utanför EU, utan också med sig själva inom EU. ”En enad europisk röst” är i högsta grad en bristvara – när man förhandlar i världspolitiken och konkurrerar på den globala marknaden.       

Enligt en undersökning av Thomson Reuters, investerar både de asiatiska länderna och USA mycket mer än EU i FoU. Under år 2008 uppgick investeringarna i FoU i Asien och USA till 387 respektive 384 miljarder US dollar, medan EU bara hade 280 miljarder. Men om man tittar lite närmare ser man att man i stort sett investerar inom samma områden, nämligen klimat, energi, hälsa och åldrande befolkning – men andra ord, vi står inför stora och samma utmaningar och vi har samma prioriteringar i våra FoU investeringar.

Det innebär att innovation inte bara handlar om konkurrens, utan också om samverkan – för att undvika onödigt dubbelarbete, öka takten och inte minst högre kvalitet. Men tyvärr pratar vi alldeles för lite om hur gemensamma prioriteringar kan var en grund för ett fördjupat privat-offentligt partnerskap för att skapa öppenhet och global samverkan i innovationssystemet.

Både kostnadsminskning och marknadsskapande !      

En annan fråga som togs upp ofta på seminariet är varför våra småföretag inte växer? Alla partier har ju tagit fram olika förslag om hur kostnader och regelkrångel ska minskas för att främja småföretagens expansion. Men jag tror inte att det räcker och mitt intryck är att våra politiker har svårt att föreställa sig, eller har mycket begränsad inblick i, hur viktiga de globala marknaderna är för små innovationsföretag… Ja, det ska vara enkelt och billigt att driva företag – men livlinan för företag är ju efterfrågan och marknader!       

Man pratar ju mycket om konkurrensen från Kina, Indien och andra tillväxtländer. Men det är också där som marknaderna växer snabbast och behovet av en grön omställning är mest akut och störst! Mats Odell berättade lite sentimentalt om hans och Mikael Treschows misslyckade resa till Kina för att sälja X2000. Kanske ger den kommande innovationsstrategin lite mer insikt och nya idéer om hur man kan lyckas bättre i tillväxtländerna – för jobbens skull, för klimatets skull och den grönare tillväxtens skull?

Kommentera

All about Cancun…

Postad den 13 december, 2010 av Nannan Lundin

Lite hårdraget kan man summera utfallet av Cancun som följer:

  • Det måste vara en framgång – annars förlorar ännu fler politiska ”big shots” ansiktet och FN har ännu svårare att försvara sitt mandat… Men när kan bli det dags att säga, nej, ingen köper deras prestigefulla och kvalificerade tomprat längre?
  • Det blev faktiskt några små framsteg – men det förutsätter att man inte hade några förväntningar… Men någon gång måste man få klart för sig, att om man bryr sig om klimatfrågan som den största globala utmaningen, så har man faktiskt höga förväntningar!
  • Det blev varken förlängning av ”Kyotoprotokollet” eller ”Copenhagen Accord” – men man ska inte glömma, trots att den ena är mindre tandlös än den andra, så är båda faktiskt tandlösa papperstigrar! Som tröst säger man ” trots allt finns en vilja att fortsätta processen – åtminstone fram till nästa års möte i Durban i Sydafrika” (DN, 12 december).  Men frågan är om inte denna ”process” redan är tillräckligt långdragen och lönlös? Är det rätt process som man driver och är det rätt personer som driver denna process? Vi har så många professionella ”processdrivare” – bryr de sig och kan de verkligen vad som händer i verkligheten utanför de egna nationella gränserna eller förhandlingssalen?                 

Men det öppnar dock för några intressanta diskussioner:

  • Det beror på FNs otillräcklighet enligt Joakim Sonnegård (DN, den 11 december). Ja, jag håller med, men frågan är vad EU kan göra bättre, inte minst med tanke på EU inte ens lyckats med skapa en egen enad front och omvärlden, både väst och öst, köper inte ”EU ETS” som modell?
  • Det är politikernas och diplomaternas fel, enligt Martin Ådal (Fokus, V52, sid 40-41) – ja, jag håller också med. Men frågan är, kan ekonomerna lyckas bättre? (förresten, jag är själv nationalekonom och borde ha en religiös tro på ”carbon market” och pris på utsläpp, men inte är så säker…)       

Nu är vi i alla fall överens om att en ”mer pragmatisk och realistisk inställning” behövs. Det låter lite ”uppgivet”, men faktum är, det inte behöver vara mindre ambitiöst och effektivt. Men det krävs lite förändringar i ”mindset” för att bygga en genuin politik vilja och få igång handlingar och resultat ”on the grund” på väg till Durban, South Africa.    

Klimatfrågan är inte bara klimat och koldioxid …

För att både komma ifrån den ”offermentaliteten” och ge det stöd som verkligen behövs både till de s.k. ”non-Annex 1” länderna och de fattiga ”Annex- 1” länderna, måste klimatfrågan ses som en del av en sammansatt problematik. En problematik som också omfattar lika viktiga, och till och med mer akuta problem, som vattenbrist och hälsoeffekter på grund av föroreningar. Till exempel, vissa ”co-benefit” mekanismer har visat sig vara både mer kostnadseffektiva och bättre lämpade i en ”utvecklingskontext”. Med andra ord, det stöd som U-länderna behöver är inte bara sympati och pengar, utan också praktiska lösningar som anpassas till deras utvecklingsbehov och samtidigt motverkar klimathotet.

Det eviga Kina, Kina och Kina…

Tyvärr måste man inse att klimatfrågan inte kan lösas utan att involvera Kina och USA. Men, i praktiken, har man (till och med de flesta diplomaterna och förhandlarna) ofta missbedömt både Kinas roll och relationen mellan Kina och USA. Kina är inte bara ett stort problem, utan också den mest avgörande lösningen i klimatfrågan. USA och Kina är inte bara motståndare, de är också samarbetspartners – inte minst inom klimat och energiområdet. I praktiken kommer inte Kina och USA att vänta på varandra vid förhandlingsbordet, utan utmana och konkurrera med varandra i det gröna racet om jobben och tillväxten. Nyckeln till framgång för klimatförhandlingarna är att kunna kanalisera denna dynamik på den globala marknaden till förhandlingsbordet.   

Lösningen ligger mellan superbyråkrati och super ”carbon market”     

När det gäller finansiering och teknologi har vi antingen en superbyråkrati (fond hit och fond dit) eller en utopi om super ”carbon market” – det är i stort sätt resultat av polariseringen mellan syd och nord, inte bara i synen på problem, utan även lösningen på problem.   

Man måste inse att det mest väsentliga inte är vad man tvingas eller låtsas ”lova” vid förhandlingsbordet. Det är istället vad man vill, och kan, göra i praktiken, lokalt, regionalt, nationellt, bilateralt, och multilateralt som kommer att avgöra hur snabbt och hur storskaligt vi kan få konkreta resultat!

Se  DN 1 och DN 2 (den 12 december),  DN (den 11 december)

Kommentera

Är Sverige en brobyggare mellan fattiga och rika?

Postad den 05 december, 2010 av Nannan Lundin

Veckan innan fiaskot i Köpenhamns före året, slog vår miljöminister Andreas Carlgren sig för bröstet och påstod att ”Jag åker till Köpenhamn för att lyckas…”, trots att han var medveten om den minimala sannolikheten att lyckas.

Mitt i den pågående klimatförhandlingen i Cancún, säger Carlgren högtidligt och högljutt igen ”Sverige är en brobyggare mellan fattiga och rika” ( DN Debatt, den 4 December). Nej, Sverige misslyckades med det och Sverige är inte det. Under hela 2009, inte minst under Sveriges EU-ordförandeskap blundade Andreas Carlgren och Co. för låsningarna mellan Nord och Syd om den framtida legala strukturen för klimatavtalet, tillgången till finansiering och teknologi. Låsningarna måste öppet diskuteras och till varje pris lösas för en meningsfull förhandling (istället för pajkastning och sifferexercis). Tyvärr tog okunskaper och politisk prestige överhanden och man ville helt enkelt inte tala om låsningarna – för obekvämt, för komplicerat och för mycket lyhördhet krävdes…

Jag undrar vad Sverige har gjort under 2010 efter fiaskot i Köpenhamn som plösligt gjort Sverige till ”brobyggare mellan fattiga och rika”? Har man gjort sina hemläxor och lärt av sina misstag? Har man insett att dialog mellan Nord och Syd inte bara handlar om de ”rika” som inte vill ge och de ”fattiga” som bara vill ha?  Med andra ord, det handlar inte bara om pengar, påtryckningar och straff – utan det handlar om ”trust-building”! Tyvärr krävs det mer än tomprat för att skapa förtroende och trovärdighet.

När man tittar på Carlgrens förklaringar om vad Sverige bidrar med, och vad Sverige gör i klimatförhandlingarna, blir man bara förundrad över Sveriges roll som ”brobyggare”. Låt mig ge några exempel:

  •  ”Inrätta en ny grön fond”, föreslår Carlgren. Det finns många ”gröna fonder” redan. Utan att öka transparensen i dessa fonder och minska byråkratin, vad hjälper det med en ”grön fond” till? Tyvärr tenderar de förslag som tas fram vid klimatförhandlingarna att bli mer och mer byråkratiska. De saknar också incitament för den privata sektorn att delta.
  • ”Fler länder behöver införa nationell koldioxidskatt eller omfattas av utsläppshandel”. Varför har Carlgren så svårt att inse att drömmen om ”ett globalt utsläppshandelssystem” är död. Dessutom kan man inte längre betrakta ”Non-Annex 1” länder (inkl Kina och Indien) enbart som ”utbud” av billiga utsläppsrätter. Dessa länder vill och kan etablera egna system – baserade på både erfarenhet och lärdomar från EU-ETS.  Här behövs en konstruktiv dialog.
  • ”Höga utsläppsmål styr investeringsbeslut. … Sverige vill att kommissionen nu tar fram en plan för att kunna gå till 30% som gäller alla medlemsänder”. Det har man pratat om redan innan Köpenhamn, vad har hänt hittills? Har länge ska man behöva vänta på en ”enad” EU-position? Dessutom är 30% inte ett ”högt utsläppsmål” i de fattigas ögon.

Medan man upprepar samma gamla skåpmat och tomma löften lyfts knappast de knäckfrågor som faktiskt har betydelse för rollen som ”brobyggare”. Till exempel:

  • Hur långt har Sverige kommit med teknologiöverföring och ”co-development”, som gemensam ansats mellan Nord och Syd för att skapa innovationer och tekniska lösningar och uppnå storskalig kommersialisering?
  • Hur långt har Sverige kommit med en dialog om, och lösningar för, främjandet av klimat- och miljövänligt handelsutbyte och investeringar mellan Nord och Syd som samtidigt motverkar ökad protektionism?
  • Hur långt har Sverige kommit med en dialog om, och konkrete samarbete för, ökade kopplingar och synergier mellan internationell och nationell klimatpolitik, med en särskild fokus på att överbrygga intressekonflikter och skapa förtroende mellan Nord och Syd? 

Inte särkilt långt, vad jag kan se. Men dessa frågor är centrala och måste tas på allvar om Carlgren ska kunna påstå att ”Sverige är en brobyggare mellan fattiga och rika”.

Kommentera

Ett långsiktigt tänkande och Sveriges konkurrenskraft

Postad den 04 december, 2010 av Nannan Lundin

Sverige behöver nya jobb och bra jobb som mest i dagens osäkra ekonomisk återhämning, men ”Miljardindustri lämnar Sverige” enligt DN (den 3 december). Dessutom händer det inom en av Sveriges paradgrenar, nämligen medicinteknik. Det är onekligen en oroväckande utveckling, när Sverige förlorar både kompetens i FoU och arbetstillfällen inom kvalificerad tillverkning. Huvudanledningen är att det dåliga samarbetet mellan medicinteknikföretagen och sjukvården hindrar företagen från att växa. De undersökta företagen, både stora och små upplever att det är svårt att få till ett offensivt utvecklingsarbete med sjukhusen och landstingen.

 Jag undrar vad dagens regering säger om detta, som driver en arbetslinje och har utlovat en nationell innovationsstrategi?    

För att främja innovationer och förbättrad kvalitet behöver hälsovården utföra välfärdstjänster och samtidigt utveckla vården med hjälp av teknisk utveckling. Det ställer givetvis större och annorlunda krav på vården, där multidisciplinär och multiprofessionell samverkan behövs, inte minst mellan offentliga aktörer och näringslivet. Anna Lefevre Skjölldebrand, som är VD för Swedish Medtech gav en mycket bra beskrivning av problemen med att introducera ny teknik och innovation inom vården. Det finns dels okunskap om möjligheterna att prova nya produkter utan att bryta mot lagen om offentlig upphandling och dels ett motstånd mot att testa nya produkter eftersom det temporärt kan öka arbetsbelastningen och skapa nya arbetsrutiner.       

Men ett mer grundläggande problem som ligger bakom okunskaperna och bristen på öppenhet är ett kortsiktigt tänkande som inte ser, eller inte vill se, behovet i ett längre perspektiv och potentialen med en helhetssyn. Låt mig citera en läkares beskrivning av problemen i dagens hälsovård. ”Vi mäter verksamhet vertikalt, och vi sparar vertikalt- men det blir dyrt horisontellt och innebär allvarliga konsekvenser för vår välfärd på lång sikt”. Här tycker jag att MP har en stor roll att spela genom att föra in ett långsiktigt tänkande och helhetssyn för att främja utvecklingen av både vård och innovation.

I det senaste numret av Veckans affärer fick Maria Wetterstrand, som vice ordförande i näringsutskottet, många lovord för sina insatser för att driva fram bättre villkor för småföretagare och mer ekonomiska resurser för utvecklingen av clean-tech. I intervjun pekade Maria Wetterstrand på hur bristande samverkan mellan den offentliga sektorn och näringslivet hämmar både företagsklimat och innovationspotential.

Med hjälpen av MPs framgångar i landstingsvalet där MP ingår i majoriteten i 16 landsting, kan MP bli en drivande kraft för ett långsiktigt tänkande – som gynnar inte bara ökade kvalitet i vården, utan också främjar näringslivets konkurrenskraft.

Kommentera

Lite reflektioner över Kommun- och Landstingsdagarna – som en ny MP medlem från Västerås

Postad den 02 december, 2010 av Nannan Lundin

Som ny medlem i MP från Västerås, fick jag inte bara tillfälle att delta i Kommun- och Landstingsdagarna, utan fick också medverka i en paneldiskussion – om nya medlemmar!

Sedan jag blev MP medlem i början av 2010 (efter fiaskot med klimatförhandlingarna i Köpenhamn), har jag sett med egna ögon hur vår lokalavdelning här i Västerås expanderat, förändrats och utvecklats. Många gånger har jag själv funderat över hur man kan bygga gemenskap och underlätta erfarenhetsutbyte mellan etablerade och nya medlemmar så att vi kan förena oss kring en grön vision och en grön politik. 

Därför var det oerhört givande för mig att delta i diskussionen om ”snart 15 000 medlemmar – är vi redo?”. Moderatorn för diskussionen var Anders Wallner, som ser en snabb uppgång av medelsantalet inte enbart som en kraftig medvind i ryggen, utan också en utmaning för Miljöpartiets utveckling. Det känns faktiskt tryggt, inte minst för nya medlemmar, att organisationsutvecklingen redan är på tapeten och detta initiativ är ett exempel på den öppna och varma kultur som MP vill utveckla. 

Vi hade en öppen och inspirerande diskussion kring behovet av att skapa en fungerade och inkluderande struktur så att både nya och etablerade medlemmar kan hitta sin roll och bidra med sina kompetenser och erfarenheter. Det var verkligen intressant att höra representanter från Malmö, Hudiksvall, Stockholmsregionen och Göteborg dela med sig av sina goda erfarenheter (mer detaljer om deltagande och kommentarer finns på Anders Wallners blogginlägg).

Sammanfattningsvis kan man säga att de lokala och regionala avdelningar som lyckas bra brukar ha följande ”best practice”:

  • Ett bra mottagande av nymedlemmar, t.ex. genom en tidig kontakt och genomtänkt introduktion. Det är mycket viktigt att skapa en ömsesidig kännedom och förståelse mellan nya medlemmar och partiorganisationen om varför man vill engagera sig och vad man har för förväntningar och hur partiet arbetar. Det ger grundläggande förutsättningar för att medlemmar ska kunna utvecklas tillsammans med organisationen genom sitt engagemang och deltagande.     
  •  Ett brett ”fadderprogram” som engagerar fler etablerade medlemmar som kan hjälpa till att ta emot nya medlemmar samtidigt som det skapar en inkluderande och delaktig atmosfär, istället för ett intryck av ”maktkoncentration” eller ”personfixering” i lokala partiorganisationer.      
  • Ett ledarskapstänkande hos den lokala ledningsgruppen som sätter fokus på organisationsstruktur, informationsstruktur och kommunikationsstruktur. Det kan vara en stor utmaning för lokalavdelningarna. Därför är utbytet av goda erfarenheter mellan lokalavdelningar med olika storlek och medlemsstrukturer mycket viktigt. Vad riksorganisationen kan göra för att stödja denna process behöver också undersökas och diskuteras.
  • Levande idédebatt och ständig utveckling av politiken. Många nya medlemmar lockades till MP av sitt engagemang för gröna ideologier och rikspolitiska frågor som MP driver. Det kan vara en besvikelse när man märker att det inte finns mycket utrymme för de frågorna på lokal nivå. Det behövs en balans och ömsesidigt förstärkande process, där nya medlemmar kan bli intresserade av att engagera sig i lokala frågor, men samtidigt vara delaktiga i idédebatt och utveckla nya politiska sakfrågor för MP. Både formella och informella forum behövs för att skapa mötesplatser och utveckla idéer, t.ex. i form av Gröna caféer på det lokala kansliet och studiecirklar och externa föreläsningar.   

Ett ökat antal medlemmar innebär också en bredare kompetensprofil i medlemskåren – för att modernisera Sverige och skapa en grön omställning krävs just ett brett perspektiv och ett integrerat angreppssätt för att skapa riktiga förändringar i praktiken. Jag tror att de 6000 nya medlemmarna kan bidra mycket i denna process – att MP ska bli ett modernt grönt parti med både en modern grön ideologi och handlingskraft inom ett brett policyområde, inte bara miljö och klimat, utan också innovation, forskning och företagande!

 Det är också oerhört glädjande att vår lokalavdelning här i Västerås, under ledning av våra nya kommunalråd Marléne Andersson och Magnus Edström också har påbörjat arbetet med organisationsutvecklingen! En arbetsgrupp har redan tillsatt vid medlemsmötet igår.  Vi ser fram mot att lära oss av de goda erfarenheterna från andra lokalavdelningar runt om i landet och att utveckla våra egna idéer och ”best practice”.

Ja, som Marlene sa, vår organisationsutveckling handlar inte bara om hitta en organisationsstruktur för medlemsmöten för 15 eller 20 personer. Utan vi ska utveckla den till att passa för 200 medlemmar, och för en egen majoritet i kommunfullmäktige – d.v.s. vi tänker stort och jobbar långsiktigt!

Kommentera

Gör grön energi billigare än olja – men hur?

Postad den 02 december, 2010 av Nannan Lundin

Att göra energi billigare än olja är det enda sätt att lösa klimatproblemet, enligt den danska statistikern och klimatdebattören Bjørn Lomborg. Hans viktigare poäng är att det aldrig kommer att lyckas att fördyra fossila bränslen så mycket att ingen vill ha dem, eftersom det är politisk omöjligt och ekonomiskt oklokt. Det är bättre att konkurrera ut dem!

Detta märktes inte minst under valrörelsen när klimatfrågan reducerades till en fråga om bensinpris och kilometerskatt. Men frågan är, hur man kan göra grön energi billigare? Enligt Bjørn Lomborg, kan man bl.a. investera i forskning och utveckling i ny grön energi på en bred front och sedan tar man fram vinnarna och satsar på dom. 100 miljarder dollar per år, finansierat med intäkterna från en koldioxidskatt på 7 dollar per ton, menar Bjørn Lomborg kan vara en rimlig nivå på satsningen.

Men jag undrar i alla fall om det räcker för att göra grön energi billigare?  Istället för att ta ut en koldioxidskatt, kan man också tänka sig att samla 100 miljarder genom att minska subventioner till produktion och konsumtion av fossila bränslen. Enligt International Energy Agency (IEA), uppgår dessa subventioner till 1% av världens årliga BNP, eller 700 miljarder dollar  per år. Dessutom gynnar subversionerna mest höginkomsttagare. Till exempel får de fattigaste 40 procenten av befolkningen bara 15-20% av subventionerna. Med andra ord, det krävs fortfarande en politisk vilja att ”fördyra” fossila bränslen, inte minst när subventionerna varken gynnar miljö eller inkomstfördelningen.  

Under de senaste åren har subventioner till förnybar energi också ökat, och uppgår till ca 100 miljarder dollar per år. Men erfarenheter från både Spanien och Tyskland har visat att subventionerna till förnybar energi (t.ex. till solenergi) har sina nackdelar och inte är en långsiktig lösning – om marknaden inte utvecklas snabbt så att ”skalfördelar” kan uppnås för att pressa ner priset tillräckligt snabbt.

För att göra grön energi billigare, räcker det inte bara med forskning och utveckling, utan kommersialiseringen av grön energi måste också ta fart! ”Så länge solceller kostar så mycket mer än fossila bränslen kan vi nog få välmående västerlänningar att sätta upp dem, men vi kommer inte att få kineserna att göra det. Kan vi däremot göra dem billigare än fossila bränslen så har vi löst problemet…” säger Bjørn Lomborg. Men i verkligheten, kan vi inte göra grön energi billigare utan att kineserna och indierna också använder den. Med andra ord, forskning och utveckling behöver göras genom en global samverkan, inte minst med tanke på de stora satsningarna i forskning och utveckling som görs i dessa tillväxtekonomier. När det gäller kommersialisering eller ”scale-up”, då spelar dessa tillväxtekonomier definitivt en avgörande roll, som gör grön energi billigare både på hemmamarknaden och globalt!

Jag håller helt och hållet med Bjørn Lomborg i hans resonemang att vi behöver gör grön energi billigare än olja. Men det krävs också ett nytänkande när det gäller tillväxtekonomierna, att inte bara se dom som ett stort klimatproblem, utan också som en stor del av lösningen.          

 Se också DN och SvD

Kommentera

700 miljöpartister i Västerås idag!

Postad den 28 november, 2010 av Nannan Lundin

Idag är den första dagen av MPs Kommun- och Landstingsdagar som äger rum här i Västerås! Det är också första gången jag, som ny miljöpartist, deltar i ett så stort MP evenemang!

Det är verkligen en härlig känsla att få träffa så många miljöpartister från hela landet… Det är inte så sällan jag undrar vad är för ”gäng” jag egentligen hamnat i? Det var kul att märka att det var många nya miljöpartister, som jag, på plats och många undrar lite grann på samma sätt som jag!

Det roligaste och mest givande var att vara seminarievärd för ”från nyanlända till nyanställda”. Petter Hojem från FORES (Vilken tur att Sverige fick en så underbar invandrare från Norge! Ett Stort TACK till Petter som burit hundratals böcker från Stockholm till Västerås.) gjorde en mycket intressant presentation och vi miljöpartister ställde många bra frågor – alla visar ett starkt engagemang i integrationspolitiken.

Både Petter Hojem och Daniel Enström (är också från FORES) gjorde en bra insats och jag hoppas verkligen MP och FORES kommer att ha ett närmare utbyte – även om vi kan tänka olika! Som miljöpartist tycker jag att vi har mycket att lära av FORES arbetssätt som kombinerar akademisk forskning med aktuell samhällsdebatt och deras öppenhet, som aktivt engagerar aktörer från mycket bred krets. Det viktigaste för mig är att alla gröna krafter ska växa!    

Det andra seminariet som jag gick på är ”vad innebär det att vara ledare i Miljöpartiet?” – mycket inspirerade. Än en gång märker man att vi har många gemensamma fungeringar kring hur en organisationskultur med både värme och mod kan skapas – inte minst med tanke på att Miljöparitet har så många nya medlemmar och det stora omfånget och diversiteten i de gröna värderingarna!

Ta Västerås som exempel, antalet medlemmar har fördubblats på bara ett år. Hur kan både gamla och nya medlemmar hitta sina roller och känna en trygghet för att kunna engagera sig och bidra med både tidigare erfarenheter och nya kompetenser? Den ledarskapsfrågan kommer att vara en nyckelfråga framöver för Miljöpartiets fortsatta utveckling och expansion.

Vid det sista seminariet, fick jag för första gången lyssna på Karin Svensson Smith, som pratade om ”Politik för en grönare stad”. Det var så synd att hon förlorade sin riksdagsplats! Tänk  hur mycket hon kunde bidra till debatt om infrastrukturfrågor och gröna städer. Det är verkligen en stor förlust för Miljöpartiets riksdagsgrupp – som förlorade Miljöpartiets mesta kompetenta representant i dessa frågor!

Kommentera

Nästa
RSS Prenumerera